BERLINBARNHJÄLPEN 1955 - JUTTA KOMMER TILL GOTLAND

För mig har Arne och Helga Singmyr personifierat Berlinbarnhjälpen så länge jag kan minnas. Visserligen började själva tågresorna för oss Berlinbarn redan 1955, alltså tre år innan jag ens var född, men å andra sidan var det just Arne & Helga som höll resorna vid liv ända till 1994.

Redan från starten samarbetade man med regeringen i Berlin och efter en informationsresa till flera församlingar på Gotland, där Arne även visade bilder från Västberlin,öppnade de första familjerna sina hem. Den vintern fick ett 20-tal barn komma till Sveriges största ö och en av dem var Jutta.

Så här berättar hon om sina minnen:

I januari 1957 kom jag som femårig flicka från Berlin-Wedding till Gotland, vilket nog var ganska exotiskt på den tiden. Vid ankomsten då jag skulle överlämnas till de svenska sommarföräldrarna kom en radioreporter och bad mig sjunga en liten trudelutt på tyska. Mitt i den stora uppståndelsen sjöng jag väl en snutt av en tysk julsång som gick rakt ut i etern över hela Gotland.

I april fyllde jag sen sex år och eftersom jag fortfarande var kvar i Sverige då, blev jag inskolad. Min egentliga hemresa till Berlin fick skjutas fram tre månader varje gång. Det berodde på ansökningar om tillstånd till förlängd vistelse och några oväntade sjukhusvistelser.

Den svenska familjen jag kom till hade en bondgård och det passade mig perfekt, eftersom djur var det absolut bästa jag visste. Jag fick även många lekkamrater och tillsammans var vi ute och lekte på gården hela dagarna. De enda gångerna vi gick in var när det punktligt kallades till måltider.

Jag älskade livet på landet och hade kunnat tillbringa resten av mitt liv där. Det var också aktuellt med adoption, men min biologiska mamma i Berlin tillät inte det. Istället fick jag vartannat år tillbringa sju veckors sommarlov på Gotland - något som bekostades av de sociala myndigheterna (Bezirksamt Berlin) - vilket jag gjorde fram till slutet av 60-talet.

Ingen talade tyska där på landet på Gotland, så det kom sig naturligt att jag lärde mig svenska mer eller mindre automatiskt. Dessvärre blev mitt modersmål lidande och så fick jag på grund av språkproblem skjuta fram skolstarten i Berlin.

I Berlin var livet inte alltid så lätt och i de senare tonåren och i tidig vuxenålder hjälpte jag till mycket hemma i familjen. Det hade känts som att svika min mamma att flytta till Sverige, så därför blev det aldrig aktuellt. Däremot har jag tillsammans med min familj besökt gården på Gotland otaliga gånger och avskeden från mitt gotländska hem har alltid varit tårfyllda, både hos mig och mina barn.

Avslutningsvis vill jag säga att jag nog haft de bästa fosterföräldrar man kan få. Tyvärr finns varken de eller mina två svenska systrar längre. Däremot lever min svenska bror och hans familj som jag fortfarande har kontakt med. Och jag vet att där finns alltid en bäddad säng om jag skulle åka för att hälsa på dem.