Jag vet inte hur många gånger jag har fått den reaktionen när jag berättat om oss Berlinbarn.
Hur kunde man vara så grym och slita barnen från sina föräldrar... Det är ju så viktigt med anknytningen till sin mamma... och liknande kommentarer av djup teoretiskt ursprung har jag fått höra många gånger om.
Allt sådant tyder på en världsfrånvändhet där man inte ens har försökt att sätta sig in i dessa barns situation, utan istället - utifrån vad som är politiskt korrekt i dagens samhälle - bara vräker ur sig något man själv anser sig vara passande. Måste erkänna att jag är synnerligen trött på det och samtidigt oerhört glad och tacksam över att få upplysa allmänheten om det motsatta, nämligen vilken tur att man "slet" dem från sina mammor/föräldrar! Jag menar, vad var alternativet för t.ex. Finlands krigsbarn? Att dö eller gå under tillsammans med de vuxna runt omkring? Att se sina föräldrar bli lemlästade eller dödade?
Nu var det inte riktigt lika dramatiskt för oss Berlinbarn som fick komma till Sverige efter Andra Världskriget, men hur såg alternativen ut för de flesta av oss? Jo, att aldrig få uppleva trygghet, att inte få äta sig mätt, att dela boende med upp emot 13, 14 syskon. Att leva utan fadersgestalt, eftersom de flesta dött i kriget eller var skadade och märkta för livet. Att växa upp i en asocial miljö med alkohol och våld eller hamna på barnhem.
Maskrosbarn var något man talade mycket om förr och det är väl det vi Berlinbarn också är på något sätt. Vi har fått livskraft i form av kärlek och trygghet - om än så lite, om än bara några veckor om året - men ändå tillräckligt mycket för att överleva, för att växa upp till någorlunda väl fungerande trygga vuxna människa.
Nu är det inte något jag bara tycker eller vräker ur mig, nej, de flesta Berlinbarn jag känner vittnar om att vistelserna i Sverige betytt väldigt mycket för dem. Många vågar inte ens tänka på vad det hade blivit av dem om de inte fått komma till sina sommarföräldrar, jag är en av dem.
Go` å gla`... så ska ett barn se ut!
Du har rätt i så mångt och mycket <3 Många slänger bara ur sig kommentarer. När jag läst din bok förstår jag mycket väl att du trivdes bättre hos dina extra-föräldrar i Sverige och började se dem som dina närmaste, de gav sig trygghet. De fick dig att se det bästa i dig själv och de ställde nästan inga krav.
SvaraRaderaMånga barn från Finland fick det bra i Sverige under kriget. Andra utnyttjades kanske på olika sätt. Vissa tappade sitt hemspråk och det var finska, och hade sedan svårt att återvända. Ja, ödena och berättelserna är nog lika många som det finns krigsbarn.
Tack för att du sprider information.
Tyvärr hoppar många grodor ur folks munnar som icke bättre veta!
SvaraRaderaSjälv har jag genom barndomen omgivits av både tysklandsbarn, fosterbarn och sommarbarn, som fått haft det väldigt bra.
Som vuxen hade även jag sommarbarn. Min ena dotter har haft fosterbarn (det heter familjehemsbarn nuförtiden).
Hei Christian. Du har helt rett. Vi som hadde Berlinbarn hos oss vet også dette, ikke bare dere som var Berlinbarn selv. Vår 'søster' i Berlin har hele tiden sagt at hun var blant de heldige som fikk reise. Vi kjenner også noen av hennes venner, som også var i Norge, sier det samme. Hennes bror var forøvrig i Sverige. Men heldigvis hadde de en god mor og det gikk bra med dem i Berlin etter hvert. Hilsen Anne.
SvaraRaderaMan tänker i fel tidsbanor skulle jag våga påstå när man frågar frågor av den karaktären som du skriver om här ovan. De som säger det kan knappast tänka sig in i den situation som rådde just då, de utgår antagligen utifrån ett helt annat tidsperspektiv, ett perspektiv som är så förbundet med deras egna liv och uppväxter men som också kan räknas till politiskt korrekt och säkert också utan att ha den rätta förståelsen för vad som var och hände just då. Jag förstår din reaktion väldigt bra, för utan Sveriges hjälpande hand med alla dem som fanns där när ni Berlinbarn behövde dem som bäst, så skulle säkert livet ha sett väldigt mycket annorlunda ut än det ser ut nu för många av er. Jag är säker på det. Jag skulle ta den typen av frågor och pekfingrar som rena okunskapen och en oförståelse för att de helt enkelt inte kan sätta sig in i hur situationen var för alla som var drabbade. Som du själv skriver, vad fanns det för val för alla föräldrar och barn egentligen? Synd att det ska bli så fördomsfullt när det borde vara helt tvärtom. Okunskap är vad det är, kanske också saknad av empati.
SvaraRaderaLycka till Christian!
Bra att du "ryter till" här och rättar eventuella missförstånd. Jag som läst din bok minns dock att du som 6-åring inte var den lyckligaste när tyska soc ekiperade dig inför den ensamma resan till ett helt främmande land med ett helt främmande språk. Men som tur är hade du fina "bonusföräldrar" som älskade dig. Och du älskade Sverige, för du är ju kvar än:-)
SvaraRadera