Ungefär 10 000-12 000* barn föddes under Andra världskriget som resultat av den tyska ockupationen av Norge från 1940-1945. Tyska soldater och norska kvinnor blev föräldrar till barn som i många år efteråt led av mobbning och misshandel.
*siffran är osäker bland annat pga att många norska kvinnor förteg sitt samröre med tyska soldater
.webp)
Ungefär 70 000* finska barn evakuerades mellan krigsåren 1939-1944 till Sverige och ca. 5000 adopterades bort eller fick stanna kvar efter överenskommelse med de svenska familjerna.
.jpg)
Ungefär 50 000 barn från ett krigshärjat Berlin fick mellan 1956-1993 åka till Sverige för välbehövlig rekreation. Dessa resor organiserades av Berlinbarnhjälpen som faktiskt höll på ända fram till 1996.
Varför har merparten av alla svenskar inte hört något om oss Berlinbarn, när de två andra fenomenen är välkända och väldokumenterade i både bok och film? Många barn som reste till Sverige blev också adopterade, en del nästan direkt andra senare. Många Berlinbarn valde av egen fri vilja att stanna i Sverige som tonåringar eller vuxna. Andra valde att bosätta sig i Tyskland, men har fortfarande starka band till sina gästfamiljer.
Så varför har man inte hört och får inte höra om oss Berlinbarn och det enorma arbete som Berlinbarnhjälpen - till största delen under ledning av Arne och Helga Singmyr - utfört? Sverige har gjort ofantligt mycket gott för utsatta människor i andra länder och då inte minst för lidande barn och det borde alla svenskar vara stolta över!
P.S. Tur man skrivit en bok om det och får åka på bokmässa
Visst är det märkligt att Berlinbarn verkar ha glömts bort i sammanhanget. Det verkar finnas siffror både för de finska och de norska barnen om adoption, men inte om berlinbarnen. Det skulle vara intressant att veta hur många adopterades av de svenska gästfamiljerna. Men besökens syfte var ju egentligen inte adoption utan mera rekreation.
SvaraRaderaJa, tur att du har skrivit en bok om berlinbarn. Du kan ju alltid kontakta P4 Östergötland och svt:s Lokala Nyheter Öst för en intervju. De kanske nappar.
Trots att vi hade ett flyktingbarn från Tyskland, boende i Wesel, hos oss i tre månader, så hade jag inte hört talas om Berlinbarn eller Berlinbarnhjälpen innan.
SvaraRaderaDäremot kände jag till tyskbarnen från Norge, kanske beroende på att vi inte hade så långt till Norge just.
De finska krigsbarnen hade jag inte så stort hum om heller.
Du har så mycket att berätta så jag tycker också att du skulle kontakta någon journalist.
Tyvärr har jag svårt att läsa böcker numera pga synnedsättning (tänker på din bok) utan jag lyssnar på mina böcker.
Mvh, Gerd